Ellioth och hans mamma

När jag var 8 år flyttade jag med min familj till min pappas barndomshem på landet och det tog ungefär 5 minuter så hade jag min nya bästis. Allting vi gjorde gjorde vi tillsammans. Nyfikna och fullkomligt orädda tog vi itu med allt som fanns att upptäcka. Bortglömda vägar, nedbrunna hus, gamla övergivna ladugårdar, mer eller mindre (oftast mindre) lyckade flottfärder, milslånga cykelturer och när moppeåldern var inne lyckades vi med bedriften att bli stannade av polisen mitt på öde landsvägen, de tyckte vi var en för många på moppen men vi kom undan med ett varningens finger och två stora leenden. Vi fanns alltid där för varandra och det är sånt där man tänker på och värdesätter när man själv får barn. Livet gör att man glider isär men nu efter flera år utan kontakt har jag och Hanna äntligen mötts igen. Och det känns precis som förr! Fast med en liten bonus att vi nu har varsin liten kille med på våra upptäcktsfärder.
Att vackra Hanna skulle få ett vackert barn har jag aldrig betvivlat och hon snålade verkligen inte på den varan. Underbara Ellioth möter mig med ett stort leende när jag kliver innanför dörren hos familjen Söderström-Pettersson för att föreviga detta kramgoa lilla charmtroll. Det är ren lycka jag känner. Jag hoppas verkligen att Ellioth kommer hitta en lika bra vän som jag gjorde i hans mamma och att hans nyfikenhet tar honom på många äventyr!